Ett nytt grannskap eller ökad ensamhet?

Bloggartikeln ”Ett nytt grannskap” fick mig att tänka på filmen HER där Joaquin Phoenix spelar en en man som utvecklar en relation med Samantha, ett operativsystem förmänskligat genom en kvinnoröst. Människorna i filmen lever bredvid varandra men inte med varandra, alla vandrar runt med en snäcka i örat och nästan all interaktion med andra människor sker via telefonen.

Det fick mig att tänka på ensamhet. Teoretiskt sett så borde vi känna oss mindre ensamma när möjligheterna till kontakt och kommunikation ökar. Dock undrar jag om så verkligen är fallet. Jag tror att vi ses mindre ”IRL” när vi har alla digitala hjälpmedel och att det ökar den fysiska ensamheten. Och jag tror att det är den som är den verkliga ensamheten. En annan teori jag har, är att vi idag ställer högre krav på våra vänskaps- och kärleksrelationer eftersom vi exponeras för så mycket ”lycka” via nätet och hela tiden jämför våra liv med ”deras” (vilka de nu är?). Om det inte är mysigt, underbart och friktionsfritt så tvivlar vi på relationerna i större utsträckning än tidigare och kanske därför känner oss ensamma i relationen för att den inte stämmer överens med bilden man har av hur den ska vara.

Vad tror ni?

Mediestress och lycka

Apropå ”The Paradox of choice” & ”Den narcissistiska epidemin”

När jag läste/såg dessa inlägg kom jag att tänka på en väldigt intressant artikel som en facebookvän till mig delat för en tid sedan; ”Why Generation Y Yuppies Are Unhappy”. Den behandlar ämnet om varför vi i vår generation ofta känner oss olyckliga trots alla möjligheter vi har i vår moderna tid, precis som psykologen Barry Schwartz gör i sitt TED-talk ”The paradox of choice”. Enligt artikeln ser lyckoekvationen ut som följer:

Lycka = Förväntningar – verklighet

Författaren menar att anledningarna till att vi har så höga förväntningar på livet beror på att vår föräldrageneration lärt oss att tänka att vi kan bli vad vi vill och att vi är speciella som individer. Att vår generation skulle vara extra narcissistiska skulle kunna förklaras av detta. Ungefär samma resonemang presenteras i artikeln ”Den narcissistiska epidemin”.

Det som syns på sociala medier spär på förväntningarna ännu mer och kraven på oss själva och på livet blir skyhöga. Man känner sig aldrig nöjd och tillfredsställd och då kanske inte heller helt lycklig. Det sägs att världen blir mindre med internet och sociala medier och jag förstår resonemanget. Dock har min värld blivit oändligt mycket större och jag känner en konstant stress kring att hänga med i allt. Sociala medier, nyheter, litteratur, bloggar, populärkultur, världshändelser, teknik mm. Jag funderar mycket på alternativkostnad – i tid mätt. Vad jag än gör känns det som att jag borde göra något annat. Allt hinner bara beröras på ytan. I och med att kommunikationen/informationen är så lättillgänglig blir man medveten om hur mycket det finns att göra, kunna, läsa, se, uppleva etc. Hoppas att stressen mildras för de kommande generationerna. Att de lär sig hantera medierna. De kanske blir mer förblindade och utvecklar en större förmåga att sortera och stänga ute då de vuxit upp med fenomenet. Det ska bli intressant att se vilka beteenden och synsätt som kännetecknar nästa generation. Vad tror ni?

Startskottet!

Här kommer det. MITT ALLRA FÖRSTA BLOGGINLÄGG. För mig är det stort. Jag har grubblat mycket över detta fenomen med sociala medier och finner därför denna kurs extra intressant. Jag ser fram emot att fördjupa mig i detta ämne för att kunna se på fenomenet med nya ögon.

Jag har länge känt en slags stress över att jag borde engagera mig mer i sociala medier. Lära mig mer, använda de mer, hänga med. Samtidigt stör jag mig oerhört på alla som sitter med sina telefoner när man umgås live. Kan man inte bara leva i nuet, i verkligheten?

Fast man måste ju hänga med. Eller..? Men det kommer inte naturligt för mig. Tanken att jag ska fota min mat och lägga ut eller skriva en status om vad jag gör slår mig liksom aldrig i stunden. För mig handlar det också mycket om prestationsångest. Jag oroar mig för vad andra ska tycka om det jag skriver, lägger ut eller delar. Jag är rädd för att folk ska se mig som en ytlig bekräftelsetorsk. Jag är rädd för att bli placerad i ett fack. Jag vill inte vara en sån som lägger upp massa matbilder, eller superredigerade selfies med irrelevanta bildtexter. Eller en sån som skriver trista saker som att de dricker kaffe, eller skriver kryptiskt för att få uppmärksamhet. Jag vill inte heller vara skrytig, inte skriva om fredagsmys eller lyxbrunch med bästaste och finaste vännen. Jag vill vara rolig, finurlig, smart, intressant. Jag ställer så höga krav på mig själv och min nätperson att det inte blir något alls.

Men jag vill komma ur det här. För i och med mina issues och orosmoln har jag missat ”the big picture”. Allt det som är bra med sociala medier. Vilka världar som har öppnats upp i och med dem. Vilken kraft vi har tillsammans som grupp, vi användare. Vi måste bara lära oss att hantera den kraften.